Svea var en av de katterna som fångades in på Norra Station. Hon var även en av de räddaste ungarna som kom in. Anna bad mig ta hand om någon av ungarna i jourhem medan de fortarande var ungar, då det är lättare att få ungar tama. Jag valde Svea eftersom hon var den räddaste av alla ungarna. När jag skulle maska av henne på katthemmet flög hon upp i burtaket och rusade runt klättrande längs väggarna. Jag blev rädd för att jag skulle bli attackerad och försökte ta mig ur buren och då flög även Svea ut. Vi var tvungna att kasta en filt över henne och snabbt slänga in henne igen. När Svea kom hem till mig var hon ca fyra månader gammal.

I flera veckors tid var hon vettskrämd för allt som hade med mig och människor att göra, men det märktes även att hon var otroligt förtjust i att leka. Och i mat. Hon var bra kompis med mina andra tre katter, och speciellt den andra vildisen jag har, Hugo Boss, föll henne i smaken.

Vi hade en leksak som kallades för fisken. Det var en sorts tygfisk som hängde i ett snöre på en pinne. Den brukade jag och Svea leka med. Jag satt på golvet och drog fisken fram och tillbaka över benen och hon fattade inte ens att hon satt på mig när hon hoppade fram och tillbaka över mina ben och slog efter fisken. Men så fort jag rörde på mig så stack hon illa kvickt.

Svea var även mycket förtjust i mat som sagt, och det gjorde att det var betydligt lättare att få kontakt med henne. Hon kunde helt enkelt inte motså att komma nära om man satt och käkade och det var alltid ett par hungriga kattögon som mötte en under bordet om man tittade ner.

Jag försökte klappa henne lite då och då, men det resulterade bara i att hon stack snabbt som attan, men mitt syfte var att få henne van vid beröring, och att hon skulle se att det inte var farligt att bli rörd av mig.

Jag började leka med fisken i sängen, och det fungerade bra. Svea hoppade upp och lekte och upptäckte sedan det underbara i en varm, mjuk säng. När jag vaknade några nätter senare av en tyngd på fötterna så låg en liten Svea i fotänden och tittade sömndrucket upp på mig. Sen stack hon.

Efter det var det dags för ett veterinärbesök då Svea fick problem med urinvägarna. Hon sparkade bakut, flög längs med väggarna och högg mot allt som rörde sig. Veterinären var inte alls van vid skygga katter. Hon frågade vad vi överhuvudtaget sparade på sånt för, och det gjorde mig förkrossad. Jag visste att det bodde en underbar liten kissekatt i min Svea och mitt uppdrag var att locka fram henne. Den enda orsaken till att hon betedde sig som hon gjorde var för att hon var rädd för oss, och för alla människor. Det var min uppgift att bevisa att vi var värda hennes förtroende. När vi var klara hos veterinären stack jag in fingret i buren och Svea slickade mitt finger.

Framstegen kom sakta men säkert genom lek och mat. Till slut fick man börja lyfta Svea i korta stunder och hon satt i knät nästan varje dag. En gång gosade vi länge när hon satt i mitt knä (man var alltid tvungen att lyfta upp henne). Sen gick hon ner, stannade till, vände om och kröp upp igen. Hon ville gosa mer.

Ungefär i detta skede ringde Anna mig om en tjej som ville ha en svartvit hona och skulle komma och titta på Svea. Anna undrade om Svea var mogen att placeras, om hon var tillräckligt tam. Jag grät hela kvällen. Sen satt jag och gjorde kalkyler och räknade inkomster och utgifter och ringde till mamma och grät och till min kille och frågade om han stod ut med en till katt. Sen ringde jag Anna och sa att jag vill behålla både Hugo och Svea. Om jag har två, så varför inte fyra. Jag hade tidigare haft en jourkatt som såg ut som Svea och betedde sig som Svea. Hon blev placerad i ett hem vi trodde mycket gott om, men råkade väldigt illa ut. Jag ville inte riskera det en gång till.

Jag berättade för Svea att hon skulle få stanna, jag tror knappast att hon förstod mig, men jag grät av lycka. Nu började den verkliga utmaningen. Nu kunde jag se till att hon blev ordentligt fäst vid mig eftersom jag inte tänkte överge henne efter det. Efter några månader var Svea så gott som helt tam. Hon sov i sängen varje natt och så fort man tittade upp på henne så började hon spinna och trampa med sina små vita tassar. Vi gosade jättemycket.

Då var det dags för kastrering. Hon började löpa väldigt sent och kastrerades inte förrän hon var över ett år. Själva kastreringen gick bra, men jag visste inte hur hon skulle reagera efteråt, så jag bad veterinären att de skulle sätta på henne kragen innan hon vaknade upp. För jag visste inte om jag skulle få göra det efteråt om hon eventuellt hade gått tillbaka några steg.

Operationen gick bra, men när jag kom för att hämta Svea var kragen inte påsatt. Jag påpekade det och de gick tillbaka för att sätta på henne kragen med sura miner och muttranden. Svea slog bakut igen och attackerade burdörren för att bita veterinären och råkade i stället bita av sin ena hörntand. De var tvungna att söva henne igen och jag fick tillbaka en liten kisse som var fullständigt groggy och blödde ur munnen.

I några dagar fick Svea bo ensam i köket. Vi hade det lite halvdunkelt där med varma filtar på golvet. Jag ville inte att hon skulle kunna komma ut och gömma sig i lägenheten och jag ville inte att de andra katterna skulle kunna bita loss hennes stygn. Vi utvecklade en fantastisk kontakt under denna tid. Jag putsade henne med en blöt svamp varje dag eftersom hon inte kunde tvätta sig själv, jag matade henne eftersom hon var lite kinkig med mat etc. Hon blev så otroligt kelig så att hon kom och mötte mig i dörren och spann högt när jag kom in i köket. Hon fick träffa de andra katterna under övervakning och det gick bra att ta bort kragen och sätta på den igen så hon fick tvätta sig själv under övervakning. Hon protesterade inte ett dugg.

När de tio dagarna var till ända och Svea hade tillfrisknat så var det valet, åka till veterinären igen eller ta bort stygnet själv. Vi valde att ta bort stygnet själv. Svea låg på rygg i mitt knä och min kille knipsade bort stygnet med en liten tång. Hon tittade mig i ögonen hela tiden och gnällde bara till en gång, men vek inte med blicken från min.

Nu har hon gått tillbaka lite grann så hon är inte hysteriskt kelig mer, men vi kelar trots det rätt ofta, när hon känner för det. I sängen ligger hon varje natt och jagar tår eller försöker breda ut sig bäst hon kan. Då gosar hon väldigt gärna.

Och varje gång man tittar ner under bordet ser man fortfarande hungriga ögon.

Inskickat av: Teresa Sundström