Vill berätta en sann historia som började dystert men slutade lyckligt och som förhoppningsvis kan få andra kattvänner att inte ge upp när det näst värsta händer - katten är försvunnen.

Den 4 juli var vår katt Missen, en grårandig innekatt på elva år, med i en trafikolycka mellan Fagersta och Västerås. Hon satt i bilen tillsammans med sin husse på väg hem till Stockholm. Bilen blev demolerad, husse for i ambulans till sjukhuset och Missen försvann, iklädd en röd sele. Redan samma kväll var husse och matte vid olycksplatsen och ropade, placerade ut mat och hennes bur. Ingen katt. Terrängen var mycket svårframkomlig och vi var väldigt pessimistiska och ledsna. Hur skulle vår blyga innekatt klara sig när vi knappt kunde ta oss fram i skogen och på riksväg 66 är det ständig trafik.
Missen har bara ätit kattmat på burk och endast sett möss på tv.

Dagen efter efterlystes hon i Radio Västmanland och i Västmanlands Läns Tidning (VLT) fanns en notis om olyckan och där stod också att det satt en katt i bilen. Husse och matte for sen i flera veckor runt i trakten - så blev vår semester - och satte upp lappar med en bild på Missen. Samt talade med folk. Alla var mycket deltagande och förstående och lovade att hålla utkik. Vi kostade också på en annons i VLT. Vi fick god hjälp av Föreningen Huskatten i Västerås. De lånade ut en kattfälla och var mycket aktiva i sökandet. Flera "heta" tips fick vi men det var inte Missen. Det var svårt att hålla modet uppe och vi hade ju inga säkra spår att gå efter. Vi plockade dock inte undan hennes matskål och kisslåda.

I slutet av september ringde en man från ett ställe en halvmil från olyckplatsen och sa att han flera gånger sett en grårandig katt i röd sele. Vi for naturligtvis genast dig och började leta. Vi tillbringade också en natt i bilen men ingen katt syntes till. Vi lånade än en gång kattfällan och ställde den där katten senast setts. Ett dygn senare fick Husse telefon med det glada meddelandet: nu sitter det en katt i fällan! Eftersom vi varit med om detta flera gånger försökte vi att inte ta ut glädjen i förskott. Det hade vi dock kunnat göra för det var vår katt som satt i fällan!

Missen hade då varit på luffen i 3 månader och 5 dagar!!! En mycket pratig katt visade tydligt att hon var glad över att den ofrivilliga långa utflykten var över. Det är svårt att beskriva i ord den glädje vi kände. Och fortfarande känner. Missen har en matte som hela tiden måste klappa henne för att verkligen förstå att hon kommit tillbaka. Och i husses knä får hon sitta så ofta hon vill..

Missen var lite mager och luktade ofräscht när hon kom tillbaka. Efter ett bad serverades det kaffegrädde, en helt ny smaksensation för Missen. Ett veterinärbesök visade att blodvärdet var bra liksom levern och njurarna. Även veterinären var imponerad av henne. Så nu är tillvaron normaliserad och Missen visar tydligt att det är trevligt att vara inne i värmen. Husse och matte har bara en önskan kvar: tänk om Missen kunde berätta vad hon varit med om! Det skulle bli den verkliga "storyn"!

Eva-Lotta Allenby, Bertil Jigert och Missen Allenby-Jigert