| Skildringen börjar med hur jag och min man blev med katt. Jag hade aldrig haft en katt, jag hade aldrig planerat att skaffa katt och jag hade aldrig drömt om att leva med en katt En augustikväll för drygt 16 år sedan, när jag som vanligt kom till mitt nattjobb på Danderyds sjukhus efter sommarsemestern möttes jag av en jamande och social katt som sökte kontakt. Min avdelning ligger i markplan, så katten cirkulerade runt ingången till mitt arbete. Det var en stor svart och vit, smutsig och mager katt full med fästingar. Jag satt ut ett fat med mjölk och lite matrester åt katten, som den genast kastade sig över. Ytterligare två kvällar i rad blev jag åter mött av denna sociala och sällskapssjuka katt. Katten verkade vantrivas med tillvaron ute i det fria och var mycket kontaktsökande. Dessa möten uppenbarades vid mina nattpass under ett par veckors tid. Jag hade då hunnit köpt med mig kattmat som jag serverade katten. Före varje nattpass var jag mycket förväntansfull om katten skulle möta mig vid entrén till arbetet och vid varje pass fanns den där. Vid kontroll av Danderydspolisen fanns det ingen efterlysning på en katt med ovan beskrivning. Katten verkade mycket vilsekommen och olycklig. Jag frågade min man om han kunde tänka sig en katt i huset. Han hade aldrig heller haft en katt och sa på det bestämdaste ifrån att han inte ville ha en katt i huset. Jag blev besviken på svaret. Jag var själv osäker på om jag hade något att erbjuda en katt om den skulle kunna trivas i vårt hem. Jag skulle därför ha behövt hans stöd. Hur som helst så kände jag att jag inte kunde ta hänsyn till vad min man tyckte för jag stod helt enkelt inte ut med att se hur denna katt såg ut att fara illa. En morgon tog jag helt enkelt och bar in den i min bil, efter att dagen innan ha inhandlat diverse katt artiklar och mat. Vid hemkomsten hittade katten genast en favorit fåtölj i vårt hem där den kröp ihop och verkade trivas med detsamma. Efter en kort tillvaro i vårt hus upptäckte jag att katten var öronmärkt, katten kunde på så vis återförenas med en tacksam ägare långväga ifrån. Tack vare ett missförstånd fanns ingen anmälan hos Danderydspolisen. Katten var en äldre kastrerad innekatt som varit tillfället på besök i Danderyd och kommit på avvägar från sin matte. Det kändes mycket tomt att åter tillhöra kategorin icke kattägare. Djungeltelegrafen gick emellertid snabbt och jag blev inom några veckor tillfrågad av en väninna i Danderyd om jag var intresserad av att överta hennes katt ”Skillan,” för hennes son hade blivit allergisk mot katter. Jag sa igen att jag skulle höra med min man. Åter igen sa han att han inte ville ha en katt i huset och att han inte kunde tänka sig en katt. Jag blev lika besviken igen över svaret. Denna gång längtade jag så efter en katt så jag kände att jag åter igen inte kunde ta någon hänsyn till vad han tyckte på grund av detta. Jag ägde faktiskt också halva huset, vilken halva jag skulle göra anspråk på hade jag aldrig funderat på. När min väninna frågade vad min man Arne tyckte så sa jag ”oh ja han vill väldigt gärna ha en katt”. Jag ljög för jag var så rädd att hon skulle föredra att avliva sin katt annars. Än en gång var det en jamande katt i min bil från Danderyd till Åkersberga. Nu var jag beredd på strid med min man. Katten kunde få vistas i halva huset tänkte jag, eventuellt köket, vardagsrummet och det gemensamma sovrummet. Det visade sig att inga kommentarer kom. Några dagar senare fyllde jag år och fick då ett födelsedagskort av min man där det stod följande. ”Grattis på födelsedagen, Idag får du göra precis som du vill, som du alltid gör.” Efter en tid lade jag märke till förändringar i beteendet hos min man. När han som vanligt kom hem från jobbet och hälsat var alltid hans andra mening, ”var är katten.”? Ibland när jag hörde honom prata i ett annat rum och ropade, ”vad säjer du Arne”? Svarade han, ”tyst jag pratar med katten”. Jag förstod då att Skillan inte bara stulit mitt hjärta utan även husses. Skillan var en vacker sköldpaddsfärgad drygt ettårig kattflicka. Vi fick närmare 15 härliga år tillsammans med vår älskade katt. En katt som hade fullt förtroende för oss och älskade att bli kliad bakom öronen och på magen. Sovplatsen var alltid ovanpå täcket i knävecken på någon familjemedlem, aldrig längre upp i sängen. Skillan var en kärleksfull katt men visade tydligt hur hon föredrog relationen till oss. Hon ville inte sitta i knä eller bli upplyft, hon ville stå på sina egna fyra ben. Husse var den som hade svårast att acceptera detta. Han tog ofta försiktigt upp katten med stora varliga händer och bar henne i sin varma famn och smekte henne och talade mjukt med henne. Skillan slickade sig då runt munnen och hade en missnöjd blick som sa, måste jag verkligen stå ut med en sån här behandling? Varje år åkte vi en vecka på skidsemester och samma grannar matade och skötte då Skillan under alla åren. Samma grannar hade på somrarna vita kuddar i trädgårdsmöblerna som de ej tog in på natten för Skillan tyckte om att ligga på dem. Ett av de sista åren som Skillan levde försvann hon under vår semester. Vår hjälpsamma granne mötte oss när vi kom hem efter en vecka i fjällen. Grannen berättade att katten försvunnit efter två dagar och nu varit försvunnen i fem dagar. Vi blev väldigt bekymrade och lessna och ropade och letade efter katten. Vi satte oss nedslagna med en dyster stämning runt köksbordet och gick igenom posten. Det var blåsigt och kallt ute med kraftig yrsnö. Ett väder där Skillan aldrig brukade gå ut frivilligt. Det kändes verkligen som vi förlorat vår katt för alltid. Vanligtvis när katten var ute och ville in satte hon sig på fönsterbrädet vid köksdörren, men där stod nu våra skidor. När vi varit hemma i två timmar och satt runt köksbordet, sa plötsligt husse som hör mycket dåligt, ”nu hör jag katten”. Vi som har bra hörsel lyssnade intensivt, men kunde inte höra något. ”Nu hör jag katten igen”, sa min man. Vår dotter Sofia och jag tittade med förvåning på honom, vi hörde inget. Då rusade husse och öppnade köksdörren, och in kom katten. De kattälskare som läser detta förstår säkert hur oerhört glada vi blev. Hemligheten var Skillan befunnit sig i fem dagar behöll hon för sig själv. En dag upptäckte vi att katten inte längre fick upp sin svans, tidigare hade hon gått med svansen som en antenn rakt upp. Hon hade också börjat kissa inne. Katten var sjuk, vetskapen slog ner som en bomb. Jag hade alltid oroat mig för yttre faror. Framförallt risken att katten skulle bli överkörd, så fort hon var ute lite längre än vanligt var jag rädd för detta. I andra hand var jag orolig för att katten skulle bli instängd någonstans, följa med i en främmande bil eller bli tagen av räven. Det hade aldrig slagit mig att katten skulle kunna bli sjuk, trots att jag är sjuksköterska. Jag hade invaggat mig i en falsk trygghet att katten skulle dö av ålderdom vid cirka 25 års ålder, bara hon klarade sig från yttre faror. Vår vackra smarta katt hade blivit sjuk, det kändes ofattbart.. När jag samlat mod till mig och ringt djursjukhuset, svek modet och jag frågade om de inte kunde ta tandsten på katten. När jag varit med Skillan på djursjukhuset frågade husse hur det gått. Jag berättade att katten fått vita tänder. Husse blev väldigt förvånad och konstaterade att då undersökte väl veterinären fel ände på katten? Så småningom var jag åter på djursjukhuset med katten. När de frågade hur jag stavade Skillan var jag så skräckslagen och tom i hjärnan, att jag svarade att det vet jag inte, det har jag aldrig tänkt på, fast jag då hade Skillan som lösenord i datorn och använde det många gånger om dagen. Mina farhågor besannades tyvärr efter många veterinärbesök. Det togs flera urinodlingar, en operation, byte av djursjukhus och röntgen för att fastställa diagnosen spondylos. En kronisk sjukdom där det bildas ny benvävnad på kotorna som sedan trycker på nerverna. När sjukdomen framskridit och livslusten tycktes försvinna hos Skillan var det dags att åka till djursjukhuset för att katten skulle få somna in. Husse klarade inte av att ta det allra sista farvälet av katten, utan han gick längst in i förrådet och pysslade med sina aktiviteter. Den här gången var det ett gemensamt beslut i familjen att det skulle komma en ny katt i huset när vi sörjt vår gamla. 2003-05-17 hade vi lyckan att få en härlig, fantastisk katt från djurhjälpen. Det slumpade sig så att det även denna gång blev en ettårig sköldpaddsfärgad kattflicka ”Mirre”. Vi upptäcker ständigt nya detaljer hos henne. Hon har ovanligt långa och vackra morrhår. Här om dagen upptäckte vi att bland alla vita morrhår finns ett svart. Vår dotter Sofia gav henne en härlig komplimang när hon önskade att vi kunde klona Mirre, om det händer henne något så skulle vi faktiskt ha en Mirre kvar. Vi har nu förstått att 15 år tillsammans med en katt är en lång tid, vi skulle därför känna oss mycket, mycket tacksamma om vi även får 15 år tillsammans med vår älskade Mirre. Ett år har gått så fantastiskt fort, vi har redan firat ettårsfest med Mirre. Hon har nämligen redan ingått ett år i vår familj. Festen bestod av fiskfilé, leverpastej och räkor, Mirres favoriträtter. Mirre är en charmfull, lekfull och matglad katt. Vår förra katt var en finsmakare en gourmetkatt, som man sällan såg ätande vid matskålarna. Bjöd man henne på fyra räkor var det tre hon var sugen på. Jag var alltid orolig att hon skulle gå hungrig och inte få i sig vad hon behövde, så jag serverade alltid några olika rätter när hon inte rörde den första som hon serverades. Det var emellertid ingen mager katt så hon måste ha fått i sig tillräckligt med föda. När sedan Mirre anlände matfrisk och alltid redo i köket när någon öppnade kylskåpsdörren, njöt jag av detta.. Jag tog fram mina små kastruller och kokade en fiskfilé, ett kycklinglår och lagade kötträtter av olika slag med en ständigt närvarande katt, till mellanmål serverades räkor och kattgodis. Det kom snart små kommentarer om det inte serverades väl mycket mat till en så liten katt. Jag förklarade att Mirre fått sju kattungar och måste äta upp sig. Jag lyssnade sedan inte på, när det påpekades att det måste vara för länge sedan. Jag förklarade också att magen blir stor och hängig när det legat sju ungar i den, det måste man ha förståelse för. Jag sa också att just vår katt hade antagligen mycket tjock päls som lätt förväxlas med fetma. Plötsligt en dag fanns inga fler bortförklaringar. Katten var fet!! Som mest vägde Mirre 5,5 kilo. Arne och Sofia tittade anklagande på mig, jag hade gött upp katten. Hur än gärna jag ville ha det ogjort kunde jag inte ändra på detta. Jag kom snabbt på att jag hade fått god hjälp av dem båda, de hade faktiskt alltid stuckit till Mirre godbitar vid varje måltid. Mirre har sin egen stol vid middagsbordet och deltar med stort intresse vid speciellt middagarna. Det kändes också mycket tråkigt när vi stolta ville visa upp vår charmiga katt att kommentarerna alltid var, vilken tjock katt, vilken fetknopp. Jag inhandlade dietfoder från djursjukhuset och när Mirre ätit upp 2,5 kilo dietfoder och inte gått ner ett gram, var vi mentalt förberedda på att banta katten. Vi kastade ut vår gamla våg och inhandlade en ny våg som visade vikten mer exakt. Vi passade på varandra så inga extra godbitar slant ner. Vi mätte noggrant upp dietkosten för var dag. Efter ett par månader hade Mirre gått ner ett halvt kilo. Vi var överlyckliga. Julen var i antågande så vi tyckte Mirre gjort sig förtjänt av ett uppehåll i bantningen. Efter julen hade Mirre gått upp allt hon gått ner.. Mirre fick åter gå på diet, efter en tid hade vi godtagbara skäl för Mirre att göra en välförtjänt paus och vikten gick upp. Vi har nu accepterat att Mirre får räknas in i den stora skaran som delar Västvärldens vällevnadssjukdom fetma. Vi kämpar vidare med Mirres vikt, dietkost och avskrapande av allt tänkbart fett på maten och försök till minskade portioner. Den som verkar helt oberörd av problemet är Mirre själv. Ett tag kallades Mirre som smeknamn flygande tunnan, när hon rund om magen, kom rusande i hög hastighet genom huset. Husse som jobbar inom flyget berättade då, att ett flygplan på 50-talet kallade flygande tunnan nämligen J 29:an. Mirres nya smeknamn blev då ”J 29:an”. För en tid sedan dök en främmande katt upp på vår tomt. Det var en mager och lite rädd men kontaktsökande okastrerad, ej öronmärkt äldre hankatt utan halsband. Vi antog att det var en katt på friarstråt som var på genomresa. Vi tänkte att det inte skadar, om vi erbjöd honom vårt hem som hotell och restaurang för några dagar. Katten antog vårt erbjudande och för två månader sedan chekade han in, men han har aldrig chekat ut. Han har dagligen tagit sig små promenader, men snabbt varit tillbaka. Mirre har på katters vis skrivit kontrakt med honom, Murre kallar vi nykomlingen. Det är tre regler som gäller: Regel 1: Absolut ej lägga sig i lillmattes säng när Mirre ligger där. Regel 2: Aldrig närma sig Mirres matskålar när hon står där. Regel 3: Alltid ha klart för sig att det är Mirre som är ”drottning” i huset. Detta tycks Murre ha skrivit under på utan problem. När Mirre är på sitt bästa humör är de bästa vänner, när Mirre är på sitt sämsta humör bör Murre hålla sig på ett par svanslängders avstånd från henne. Murre var en smutsig katt när han kom till vårt hem. Eftersom Mirre duschas en gång i veckan och vistelsen i vårt hem för Murre verkar obegränsad tyckte vi, att han skulle genomgå samma behandling som Mirre. Vi ville även ha honom duschad och schamponerad innan vi gav honom en välbehövlig behandling emot fästingar. Murre var inte lycklig över detta, utan protesterade ljudligt och blev riktigt ilsken på oss. Efter behandlingen blev vi snabbt delvis förlåtna, när Murre fick räkor och fisk som belöning. Vi kontrollerar regelbundet alla tänkbara forum för bortsprungna katter som djurhjälpens spalt, polisens register, lokaltidningar och anslagstavlor, men utan resultat. Murre får mycket, mycket gärna stanna kvar i vårt hem, men vi tar för givet att det finns en förtvivlad ägare som letar desperat efter sin älskade katt. För närvarande har vi lyckan att få dela vårt hem med två stiliga missar, men Murre kommer att återlämnas till den ursprungliga ägaren mot en mycket noggrann beskrivning av kissen. Hälsningar från en kattälskande familj Arne, Barbro och Sofia Liljenstad |
 <<<
Tillbaka |