November -01 får vi larm om en skadad katt i norrort. Första riktiga kylan hade slagit till och isen låg lömskt på gator och torg.

Vi rusar ifrån våra jobb för att väl på plats finna...ingen katt?

En ängel hade gått förbi (en tjej som gav kurs i första hjälpen just i den förorten!), hon såg katten, grabbade tag i den och for till en veterinär. Som tur var hade hon lämnat sitt mobilnummer till ägaren av balkongen, varunder katten låg och tryckte. Vi ringer henne,
- Hej, ja vi har precis kommit in till veterinären, säger hon. Nej, vet. kan inget säga om vad som hänt. Nej, jag har tyvärr ingen möjlighet att ta henne hem till mig.
- Kom då hit med katten, sa vi unisont.

Tjejen var mycket trevlig. Ur bilen stiger hon med en liten plastlåda. Däri såg jag bara en filt o ett litet huvud som stack upp.
- Oh, en sköldpaddstecknad kisse, sa jag glatt.
- Nej, sa tjejen allvarligt. Det är inte en sköldpaddstecknad katt. Hon har fått halsen uppfläkt...

Helt förskräckt tog jag snabbt in henne i min bil i hopp om att ge henne lite värme. Vi for hem - helt uppskakade. Hela hennes hals var ett stort öppet, rinnande sår. Hon hade sår även på benen och på huvudet. Vi fasade och kunde bara fantisera om det allra värsta. Hon var naturligtvis totalt utmagrat. Hennes mage helt körd; det sprutade ur henne... En liten tid låg hon på min säng där jag fick lov att ha en handduk som skydd. Vad hon nu hade på halsen, så kliade det nåt alldeles förskräckligt. Naturligtvis kom lilla tassen fram... med resultat att sängen och väggen runt omkring, var fyllda med hudslamsor och blod!

Nu börjar vandringen till veterinärerna på Södra Djurkliniken, vilka var helt underbara med oss och gjorde allt vad de förmådde.

Naturligtvis undrade vi VAD som kunde ha hänt denna lilla kattjej? Veterinärerna "gissade" på allt från misshandel till att hon skulle ha fått vätska på sig. Nåt bestämt besked kunde vi inte få.

Hon fick kortison, och såret började så smått torka. Hon fick även över 2 dl vätska intravenöst eftersom hon var helt uttorkad. Vi tvättade henne varje dag, (hon låg som ett litet kraftlöst knyte i handduken vi hade virat om henne) medicinerade henne och försökte vara hoppfulla. Under tiden låg hon som en liten boll i en liten låda i hallen, kanske 3-4 månader. Kom bara fram för mat och toabesök. De andra katterna var väldigt förundrade, och blev livrädda då hon varje gång rusade till sin låda för att göra sina behov.
-Hjälp, vidundret jagar oss...

Hon återfick krafterna mer och mer. Rörde sig runt lite mer i lägenheten, men såret ville inte läka! Det såg ut som ett mindre slakteri där hon varit och skakat på huvudet och kliat sig. Det sprätte...

Så fick vi tips av Anna att kontakta Djurhomeopaten A-L Nyström. Det gjorde vi, och tur var väl det. Detta var nog augusti. I november, efter ett år, var Miquette symptomfri och frisk. Då hade såret dessförinnan vandrat upp från halsen till huvudet!

Pälsen på halsen har inte riktigt kommit tillbaka, men hon är en stark och tuff katt med bestämda åsikter. En liten "ordningspolis", som A-L Nyström sa. Köksskåpen fick t.ex inte vara öppna. Då hördes högljudda protester.

Naturligtvis fick hon vara kvar hos oss och bor numera på landet. Där håller hon ordning på matte och fyra kattkompisar. Springer ut ibland som om hon skulle ha eld i baken och har det allmänt bra. Kurrar som ett helt litet sågverk - älskar att ligga i famnen. Man kan bara föreställa sig, hur dåligt hon måste ha mått då hon låg i en liten låda i flera månader... den energifulla kissen hon egentligen är!

Till sist. Vad kan det ha varit som orsakade allt det här?

Vi vet inte och får nog aldrig ett riktigt svar, men förmodligen allergi!

/Kiki Margoujat