Till Djurhjälpen

Har varit inne och Iäst er hemsida och sett vad ni åstadkommer. Beundransvärt att någon står på djurens sida och hjälper. Själv är jag stor djurvän, det gäller allt ifrån små möss till rådjur om vintern.
  För 19 år sedan tog jag hand om en katthona som någon kastat ut. Hon dog för ett par månader sedan och lämnade stor sorg efter sig.

I höstas kom ännu en hungrig hemlös katthona som jag förbarmade mig över. Men till min stora förskräckelse var hon dräktig. Avlivas? Nej, sådan är jag inte. Jag tänkte att hon skulle föda sin små hemma hos mig men så blev det inte. Hon valde att få dem i något övergivet hus neråt vägen. Tidigt på våren kom hon hem med tre små livrädda bylten och bosatte sig under min skrivarstuga.
  Nu hade jag fått bekymmer ty de små var helvilda och rädda. Visste inte hur jag skulle handskas med det hela.
  Ringde till er borta i Vaxholm och en flicka kom med en stor bur som jag skulle försöka fånga dem i. Det hela verkade så stort och skrämmande så jag beslöt att försöka på ett annat sätt.

Kattungarna hade valt en liten gräsplatt utanför min skrivarstuga där de kom ut och lekte i solskenet. De var så rädda att jag kunde inte ens öppna ett fönster i boningshuset förrän de flydde in under sitt hus.
  Jag tog med en filt och satte mig i gräset utanför deras gömställe. I början hände ingenting men, efter ett par veckor tittade de ut och lekte omkring mig ifall jag satt prickstilla.
  Oj, så många timmar jag satt där och dinglade med små leksaker för att fånga deras uppmärksamhet. En liten hona var den första som gjorde små försök till kontakt. Om jag var påpasslig fick jag ibland plocka upp henne någon minut. Jag gav inte upp trots att mina leder värkte.
  Jag är nämligen reumatiker och 73 år gammal. De där små hårbollarna blev alltmer personliga och jag lärde känna dem trots att de inte var tama.

Hela sommaren höll jag på att försöka. I mitten av juni var den lilla honan så tam att jag kunde ta in henne korta stunder i huset. Kvar fanns nu en kavat hane samt en grårandig liten flicka som endast har tre ben.
  Hanen heter Herkules och är nu så tam att jag plockar upp honom och gosar med honom. Han är stor och vacker, helsvart och liknar en panter.
  Den lilla randiga är fortfarande rädd men kommer till altanen och äter och sover långa stunder.

I förra veckan beslöt min man och jag att vi skulle sätta alla tre i en bur och åka iväg till veterinären för att avliva kattorna. Kattmamman lät jag sterilisera för två veckor sedan, henne kommer jag att behålla.
  Dagen när vi skulle till veterinären grät både Olle och jag. Vi kunde inte se våra små älsklingar dö. Det måste finnas en annan utväg. Jag har lite svårt att ta hand om fyra kattor även om jag vill. Än så länge har de ju ett gott hem men de växer ju och blir stora.
  Vi har tagit väl hand om dem och de är friska. Jag skulle aldrig våga lämna ut dem till någon främmande familj. Då avlivar jag dem hellre, hur svårt det än är. Det finns folk som är djurvänner men jag har inga kontakter.
  0m ni så småningom kan hjälpa till så skall ni veta att jag bidrager med ekonomisk hjälp.

Jo, det finns seriösa människor också. Läste en liten lapp som kom i vår brevlåda i förra veckan. En familj erbjöd 2.000 kronor i hittelön för en bortsprungen kattunge på sex månader.
  Mina kattor är lite svåra att fotografera eftersom de är så mörka och så sitter de ännu inte stilla någon längre stund. Om ni har några förslag så kan ni väl höra av er på min E-mail.

Vänliga hälsningar Olof och Inger Malm i Bergshamra utanför Norrtälje.