Hugo kom hem till mig som en mycket speciell katt. Han hade suttit på katthemmet alldeles för länge och utvecklats från en rädd kattunge till en rädd, bestämd och aggressiv kattunge. Han var svår att ha och göra med eftersom han allt som oftast slog ett slag med en klobeklädd tass mot de som närmade sig honom. Eftersom han nästan alltid satt uppe på en ställning i rummet var det svårt att komma åt honom utan att få hårda slag, det var ingen liten hane vi hade att göra med.

Jag hade haft hand om svåra fall innan och trodde att Hugo inte var en värre match än någon annan. Jag hade fel.

I Hugo döljer sig en underbar katt som har fångat mitt hjärta fullständigt. Han är en fantastisk katt med otroligt stark vilja som sätter lika mycket spärrar för honom själv som den hjälper honom.

Men framsteg gjorde vi. Först slutade han slå med klor, sen slutade han slå. Efter att han hade bott hos mig ett tag brukade vi ligga på golvet och jag fick hålla mina fingrar på hans trampdynor. Han låg på golvet och sträckte sig mot mig och jag fick klappa honom på tassarna. Försökte jag komma närmare så fräste han och stack.

Vi lekte och han hoppade upp i sängen. Han är en helt vanlig katt utom att man inte får klappa honom.

Efter ett veterinärbesök då jag var tvungen att fånga honom ganska bryskt och blev biten förändrades allt. Hugo blev jättemisstänksam mot mig och jag fick inte komma på flera meters avstånd innan han fräste och var på full vakt.

Jag vet att han vill. Man ser det på honom när han lägger sig under vardagsrumsbordet och rullar runt, tittar på oss, rullar runt igen, sträcker ut tassarna mot oss, kurrar lite och rullar runt igen. Men så fort vi närmar oss så fräser han, hoppar upp och sticker.

En gång när jag satt uppe och min kille låg och sov så hoppade Hugo upp i sängen. Jag smög dit och kikade in bakom draperiet, då sitter Hugo och kikar över halsen på min kille och tittar på hans ansikte där Christian ligger med ryggen mot honom. Sen lade han sig ner och sov ihoprullad bredvid Christians huvud. Han litar mer på Christian och det tror jag beror på att det har varit jag som fångat honom båda gångerna vi har åkt till veterinären. Men Christian får inte heller röra honom.

När han ska få mat så snurrar han kring de andra katterna men rör inte vid mig. han är jätteglad och svansen pekar rakt upp, men så fort man böjer sig ner för att sätta ner koppen så fräser han artigt, men står fortfarande kvar med svansen rakt upp. Det känns som om fräsningen är en form av varning, "försök inte ens". Varje dag nosar han flera gånger på våra fingrar. Han blinkar försiktigt och nosar med sträckt nacke, det har blivit vårt sätt att hälsa.

Vi brukar blinka mycket åt varann, och det märks att han har anammat blinkningen som ett sätt mellan oss att kommunicera, för vi brukar härma varandras blinkningar, om jag blinkar länge, så blinkar han länge och tvärtom. Ibland sitter vi båda och blundar och småkikar på varandra.

Jag har satt hans matkopp under mitt huvud när jag sitter på knä och han kommer ibland fram och äter, ibland inte. Han är mer envis än rädd tror jag. Och han är otroligt misstänksam. Han tror att alla är ute efter honom och känner att han måste vara på sin vakt hela tiden. Det är synd, för när han släpper loss blir han som en liten kattunge. Han fick aldrig vara en kattunge när han var liten, för han var tvungen att försvara sig själv mot faror som egentligen inte fanns, så när han kan nu så tar han ut hela sin kattungedom. Han gosar och bråkar med de andra katterna, klänger i klätterställningar och ramlar ner, hoppar runt med svansen rakt upp och leker med hjärtans fulla lust med leksakerna. Han brukar stå och hoppa på leksaksråttorna med baktassarna så de rör sig, sen fångar han dem med framtassarna.

Ibland vaknar jag på natten av att han sitter på mitt nattduksbord och tittar på mig. När jag vaknar så fortsätter han titta med huvudet på sned, Jag brukar hälsa på honom och sedan vända ryggen till, dels för att han ska se att jag inte är intresserad av att fånga honom, dels för att han ska se att jag är totalt trygg fast han sitter där. Jag vill inte att han ska vara rädd för mig, och jag vill inte att han ska tro att jag är rädd för honom.

Hugo har bott hos mig i drygt ett och ett halvt år nu, han äger mitt hjärta och jag vill inget annat än att han ska må bra. Det spelar ingen roll om han blir gosig och låter oss klappa honom eller inte, men jag vill inte att han ska gå runt och vara nervös. Men han verkar må bra här, han trivs med de andra katterna och jag ser att han älskar oss, fast han har svårt för att komma över sina spärrar.

Inskickat av: Teresa Sundström