|
|
Hej, jag tänkte berätta min berättelse om min katt Per. Han är idag 14 år gammal. Han föddes år 1992 då var jag bara 4 år gammal. Han mamma hette Lisa och var en bondkatt, hon var hur tam och gullig som helst, men hon levde helt vilt. Hon födde sina kattungar i bondgården som låg granne med vårat landställe. Jag träffade en utmattad Lisa och 3 st små svarta kattungar bara någon timme efter de kommit till världen. Några veckor gick och de små kattungarna började nu vandra omkring. Eftersom Lisa ofta var ute på våran tomt så kanske det var som naturligt för henne att komma till oss med kattungarna. Hon kom till oss tidigt på morgonen och lämnade kattungarna, sedan kom hon tillbaks på kvällen med någon fågel eller råtta i munnen som hon hade varit ute och jagat på dagen. Det var som att jag var någon slags "dagmamma" åt kattungarna, för på dagarna så var jag ju bara med dem, lekte med dem och matade dem med kattmat då vi redan hade en kastrerad hankatt hemma, Sigge. Sigge hade inget emot kattungarna, plus att han gärna små flirtade lite med Lisa då hon kom till oss. Men hon var inte så intresserad, den lilla kattmamman hade ju redan fullt upp med sina bebisar! Så här fortsatte det i ytterligare några veckor. Så kom den dagen man aldrig vill ska komma! 4 st personer stod på våran tomt en morgon. Det var en barnfamilj som bodde lite längre bort i byn. Tyvärr var de inte så omtryckte i byn då man trodde att de höll på med lite "skumma" saker. De förklarade att de skulle köpa kattungarna och att de hade pratat med bonden i byn som på ett sätt "ägde" katterna. Vi hjälpte dem att fånga in katterna och dom lånade våran transportbur, dom gav oss sedan 5 kr för besväret och så var de borta på en sekund. Jag kommer ihåg hur jag satt bredvid Lisa den eftermiddagen och klappade henne. Hon var alltid så glad och uppskattade alltid att man kelade med henne. Men denna dag slutade det med att hon slog till mig på armen med sina små klor. Man såg sorgen i hennes ögon. Denna sida hade jag aldrig sett hos henne. Två dagar efter kattungarna hade flyttat så åkte jag och min pappa till familjen för att hämta tillbaks våran transportbur. När vi kom dit såg vi ingen av kattungarna, familjen förklarade att kattungarna inte hade varit framme någon gång sedan de kommit. De hade sett att de låg under ett uthus på gården. Jag gick fram till uthuset och pratade lugnt och lockade på dem. Jag hade nämligen döpt dem: Per (den största hankattungen), Lillan (Mellan honkattungen) och Räddisen (den minsta hankattungen). Det dröjde inte mindre än någon minut innan man hörde små ynkliga mjua:ingar från huset. Sakta men säkert kröp de fram, alla förutom räddisen. Jag kelade med dom ett litet tag innan det var dags att lämna dem för gått. Det kändes hemskt men det fanns inte så mycket jag kunde göra åt saken. Dagarna gick och Lisa kom inte till oss så ofta som hon brukade göra förut. Men så en morgon då min mamma vaknade och öppnade ytterdörren för att släppa ut våran katt Sigge. När hon kollade ut på verandan såg hon en vacker och rörande syn. Där låg Lisa med Räddisen. Hon hade alltså varit och hämtat honom hos familjen. Förmodligen kände hon på sig att han aldrig skulle klara sig som vildkatt då han var så tillbakadragen och liten till växten. Mamma tog in den lilla kattungen som inte gjorde minsta lilla motstånd. Hon la honom i en skokartong där han låg och bara sov i flera dagar. Lisa var lycklig nu, hon besökte oss flera gånger om dagen och nu var hon så dära mysig igen. Man såg det i hennes ögon. Var det så att denna lilla katt kände att jag aldrig skulle svika henne? Att jag aldrig skulle lämna eller göra illa hennes lilla bebis? Han kunde ju inte längre heta Räddisen, så han fick sin storebrors namn Per. Han är fortfarande lite tillbakadragen för nya människor. Men när han är med familjen så är han världens underbaraste katt, han älskar att kela på precis samma sätt som sin mamma. Och det där med att han var så liten som kattunge kan man ju bara glömma. Han är en riktigt stor kille nu, släkt och vänner säger att det nog är den längsta katten dom sett. Storleken har han nog ärvt från pappa sin, vad vi tror så var pappa en stor vildkatt vid namn Sluggo. En ståtlig kille och kraftig kille! Lisa dog några år senare, hon kom till bondgården med hemska sår och skador över hela kroppen. Man tror att hon blev påkörd av en bil. Hon fick i alla fall somna in nu, och jag tror att hon var nöjd med sitt liv. Hon visste vart en av hennes avkommor hade hamnat och hon visste att han skulle få det bra. Per är fortfarande så frisk som det går att bli för en 14 åring. Hans kattkompis Sigge dog för 2 år sedan, han blev 19 år gammal. Det kännes för hela familjen. Sigge var till och med äldre än mig. Men vi vet att han har fått leva ett bra liv. Även han var en vildkatt som flyttade in av sig själv, men det är en berättelse mamma och pappa får berätta eftersom jag inte fanns då :) Per har många andra kompisar hemma i djurväg. Några smådjur och hunden Ozzy. Sen hans nyaste kompis eller ska man säga hans lilla flamma: Fannie. Vi har adopterat Fannie från Katthemmet och hon är så underbar! Per tycker om henne så mycket, han sitter alltid och kollar på henne med lyckliga små uppspärrade ögon. Det var min berättelse om hur jag fick min första egna katt Per. Älskar mina små katter så mycket, och min avlidna lilla katt också förståss! / Helena Schaerling <<< Tillbaka
|