Tom Jones ligger på fönsterbrädet och sover. När jag kommer in vaknar han och tittar lojt upp på mig. Jag klappar honom på det kolsvarta huvudet och kliar honom mellan öronen. Mattan är slängd i ett hörn och förutom all kattsand som fastnar i fötterna ligger det även ett tiotal leksaksråttor på golvet.

I hallen finns en massa tidningsartiklar på väggen. De flesta har bilder på katter och Föreningen Djurhjälpens grundare, Anna Sokolov. Lägenheten tillhör Kenneth, en privatperson som ställer upp och hjälper föreningen. Han behåller vardagsrummet och resten får föreningen disponera.

- Ursäkta att jag är sen!
Karin kommer inflängande. En helt vanlig tjej, Karin Derland, 26 år, svartklädd med starkt röda slingor i håret. Karin är liksom jag själv en av de aktiva i föreningen som städar och ger katterna mat. Hon lägger ner många timmar i veckan på att hjälpa katter, Anna lägger ner halva sin fritid, oftast mer.

Inne i sovrummet springer Marilyn Monroe mot mig med glada steg och stryker sig mot mina ben. Hennes underbara, ovanliga päls känns som plysch mot mina händer.

Karin sträcker fram handen mot Myran som ryggar tillbaka och tittar på Karin som om hon vore något katten släpat in. Därefter struttar hon iväg från ställningen och ner på fönsterbrädet medan hon surt tittar sig över axeln. Myran har varit här i snart ett år.
- Vad du är fånig, säger Karin med sin speciella "Fjant-från-Trolltyg-i-tomteskogen-röst" som hon använder när hon pratar med katterna.

Rummet är nyrenoverat. Några IKEA-möbler blandas med höga gröna burar och en gammal brun soffa.

Ett milt ljus fyller rummet, det ser så annorlunda ut sen jag var här senast. Då var tapeterna sönderklösta och resterna av en gammal tapet med odefinierbar färg präglade rummet. Nu är väggarna gula och fyllda av tavlor på katter som bor eller har bott på katthemmet.

Kattungarna Peppar och Kardemumma springer mot mig och jag sträcker in handen i buren så de ska få nosa. Peppar ställer sig på bakbenen, vinglar till och faller nästan omkull.

Soffan prasslar när jag sätter mig. Kuddarna är inplastade utifall att en olycka skulle hända. Det är alltid lika harmoniskt att vara här, så otroligt lugnt. Det enda som hörs är lite popmusik i bakgrunden, annars är allt tyst trots att hela rummet är fullt av liv.

Ett fyrtiotal ögon följer varje steg jag tar. Några av katterna undrar om jag har mat, andra undrar om jag kommer att göra dem illa.
- Myran är verkligen favvokatten, säger Anna, hon är så himla klok, hennes blick säger allt!

Anna är 35 år. Hon stryker sig över håret och ber om ursäkt för att hon inte ordnat till sig, hon ska till frisören senare. Anna är rätt tystlåten och verkar blyg. Jag har aldrig hört henne höja rösten.

- Vaxholms kommun skulle skjuta katter 1997. Jag hörde av mig för att se till att jägarna inte sköt honor med ungar. Innan jag visste ordet av bodde en kattfamilj i mitt vardagsrum. Sedan dess har det blivit fler och fler katter. Nu finns hon på katthemmet flera timmar per dag. Dessutom ringer folk som vill lämna in katter till föreningen hela tiden.
- Många gånger måste jag säga nej. Vissa blir sura och hotar med säger att de ska avliva katten. Då mår jag dåligt och går och tänker på den stackars katten och undrar om de släpper ut den i skogen.

Karin jobbar som journalist. En tjej på tidningen gjorde ett reportage om katthemmet och hade fotograferat en katt som Karin bara kände att hon måste ha, så hon kontaktade Anna. Nu är hon här nästan varje dag.
- Överlag är det väldigt givande men ibland blir det jobbigt. Vi får se många katter som far illa och träffa många idiotiska människor. Folks syn på djur är inte så jävla bra, katter ses som en slit-och-släng vara. Det är en sådan egoism i det hela!
- Jag har nästan blivit folkskygg, säger Anna.

Tiden vill inte riktigt räcka till för både katthemmet, jobbet och ens egna katter. Både Anna och Karin mår dåligt av att deras egna katter inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet.
- Jag försöker förklara för dem att det finns katter här som inte har något hem och som behöver omvårdnad. Jag hoppas de förstår mig, säger Karin.

Diskussioner försiggår med Vaxholms kommun. Föreningen vill ha en egen lokal som fungerar som katthem. Till dess lånar man delar av Kenneths lägenhet.

- Ibland är det lite jobbigt, men för det mesta är det inga problem, säger Kenneth. Jag är nästan aldrig hemma. Jag behöver i alla fall inte städa så mycket, skrattar han. Han ska lämna Liza Minelli till hennes nya hem.

Liza verkar fullkomligt ovetande om vad som händer. Hon ligger mitt på spisen och gäspar stort. Karin skriver kontraktet och förklarar för Kenneth var de nya ägarna ska skriva på och hur köpet ska gå till.
Tom Jones sitter och ylar på fönsterbrädet, han vill ut.

- Tyst på dig, säger Kenneth, vet du om att du höll på att bli köttgryta vid halv fyra i natt? Karin ger Kenneth en tillrättavisande blick och fortsätter sedan skriva kontrakt. Kenneth tystnar och ser en aning skamsen ut, men man kan ana skymten av ett leende i hans ansikte.

- Ibland tror man att vi placerat en katt i ett jättebra hem, säger Anna. Sen får vi veta att ägarna avlivat katten utan att tillfråga oss, det är det värsta.
Anna släpper ut kattungarna medan hon städar buren. De börjar leva loppan, jagar sopborsten, hoppar över varandra, brottas och rör till mattan, den ena kattungen dyker med huvudet före rakt ner i sopkorgen.
- Men titta på dem, säger Anna och skrattar.

För att föreningen ska fungera måste det alltid finnas ett antal människor som ställer upp.
- Det är mycket tjafs men vi får försöka hålla tjafset inom vettiga gränser, säger Anna.

Karin kliver in i Bills och Bullas bur och jag kan se den stora tatueringen på hennes rygg, jag har sett den förut, men har aldrig kommit mig för att fråga vad den föreställer. Det gör jag inte nu heller.

- Folk tror att allt är ett enda gullegullande med katter. "Här sitter vi, ett gäng tjejer, och klappar små katter på huvudet", så är det inte, det är ett slitgöra! Bill och Bulla stirrar misstänksamt på Karin. Hon pratar med dem i en lugnande ton medan hon byter ut deras vattenkoppar.
- Ibland känns allt tungt men man vet att man gör en insats. Vi måste påverka människor och uppvärdera kattens status. Människor måste få upp ögonen och förstå att de inte kan fortsätta att behandla djur så illa!

Anna står och håller sig för huvudet, hon har en hemsk huvudvärk efter att ha stressat hela dagen. Nu ska hon åka och titta på en mögelskadad lokal som Vaxholms kommun erbjudit, hon ska se om det går att göra något åt den.
- Det är som ett gift, man blir tillfredsställd av att hjälpa, säger hon.

Soffan prasslar när jag reser mig upp och går ut från rummet.
- Du ska få ett hem nån gång Myran, du ska få ett eget hus, säger Anna innan hon går och tittar på Myran.

Myran tittar surt tillbaka.