- Jammi, jammi, jammi. Kisse kisse kiss...
Birgitta Björkman hukar sig ner i sin röda kappa och lassar upp ett berg med kattmat på en papperstallrik, ställer ner en hink med varm, utspädd grädde, lägger torrfoder på ännu ett fat. Från alla håll liksom rinner utsvultna katter som skockas kring henne. De flesta är svartvita, en liten och helsvart, en sköldpaddsfärgad, två dräktiga så att magarna nästan släpar i marken.
  Birgitta Björkman berättar att den gråspräckliga stora katten har ungar en bit bort. Hon pekar. En stund senare ger den sig av åt just det hållet. Katterna äter och äter.

Några går sin väg, andra kommer framsmygande under lastkajen eller bakom containrarna. När de flesta andra är klara står plötsligt en smutsig, rädd katt framför bilen där vi sitter och väntar på de andra som äter.
  - Där är han! säger Birgitta Björkman. Jag tror han är sjuk. De andra stöter hela tiden ut honom och han får inte vara med. Det gör mig så ont att se honom. Han ber hela tiden om ursäkt för att han finns.
  Hon tar fram en sista burk med kattmat, sparad för de katter som kommer på efterslänten. Utbölingen får mat vid sidan av de andra. Han sitter ensam med svansen tätt mot rumpan och äter snabbt upp sin mat.
  Den lilla svarta vågar sig fram och nosar på honom, men ger sig av igen. Hon är nog mest intresserad av bans mat.
  - Det räcker inte, jag skulle ha haft mer mig, suckar Birgitta Björkman.

Vi befinner oss i utkanterna av Stockholms innerstad, inte långt från ett köpcentrum där hundratals människor handlar varje dag.
  Jag också. Men jag har aldrig fattat att det finns runt tjugo förvildade katter här, bara några hundra meter från entren, bland grushögar, nerslitna lagerhus och sopor. Mellan femton och trettiotusen hemlösa katter finns det i hela Stockholm säger de som själva tar hand om några av dem.
  Tiotusen i Stockholms stad säger man på miljöförvaltningen. Det är hur som helst många. Det finns ingen möjlighet att hjälpa alla.

Birgitta Björkman, hennes livskamrat Bo och några av deras vänner driver sedan 1993 föreningen Djurfrämjandet. De tar hand om hemlösa katter och placerar ut dem hos människor.
  De kastrerar katter, öronmarker och avmaskar dem, matar dem och försöker få dem att bli vana vid människor. Kan de inte bli det är de svåra att placera ut. Birgitta Björkman berättar om flera katter som varit hur skygga som helst, som fräst, bitits och vägrat närma sig människor, men som helt plötsligt blivit keliga och tillgivna. Som stortrivts hos sina nya ägare. Det gäller bara att ge dem tid.

- Katter vill ha värme, mat, lek och kärlek, säger Birgitta Björkman. Det är det viktigaste. Folk tror att "katter klarar sig alltid". Men det är inte sant. Katten är domesticerad och behöver någon som tar hand om den. Särskilt här i Sverige där klimatet är alltför hårt för att katter ska kunna leva ute.
  Birgitta Björkman har varit miljonär en gång, men det är hon inte nu. Hon har lagt ner allt på katterna. Och de kostar. Djurfrämjandet går hela tiden back.
  - Kommunen gör inte ett endaste smack. Jag håller rent från förvildade katter här i området men får ingenting för det. En del till och med föraktar det jag gör.

Egentligen finns det ingen lag som säger vem som har ansvar för hemlösa katter, men i praktiken hamnar det på kommunerna. Ansvaret sträcker sig dock till att polisen ger tillstånd till fastighetsägare att låta skjuta katter som visat sig inte höra hemma någonstans.
  Lena Lillnor som är djurskyddsinspektör på miljöförvaltningen i Stockholms stad säger att man gett bidrag till ett katthem någon gång, men att det inte finns pengar till någon mer omfattande verksamhet.

Kommunen har dessutom vissa krav på katthem som vill ha stöd. Bland annat att katterna ska avlivas om de inte blivit utplacerade inom en viss tid.
  - Att sätta förvildade katter i bur kan vara djurplågeri, säger Lena Lillnor. Personligen tycker jag att det är fel om katter ska sitta inlåsta hela sina liv på katthem. Då är det bättre att de avlivas. Men det höll inte katthemmet med om. Och det gör inte Birgitta Björkman heller.
  - Det är inte för katternas skull de vill avliva, det är för att bli av med problemet, säger hon. Vårt jobb är inte att avliva, det är att hjälpa katter. Även de som är sjuka eller skadade ska få en chans. Och dessutom, fortsätter hon, så är den där tiden man skulle ha på sig att placera bara tio dagar. Det är ju ingenting.