I början av juli åkte jag och hälsade på alla katterna i lägenheten i waxholm. När jag var där ville jag helst ta hand om alla, så jag åkte ut till landet och funderade. En av ungarna sken mest i minnet. Hon var liten, gråblå, jättefeg, rädd och verkade helt ensam fast det fanns så många katter där.

På vägen hem åkte jag förbi och hälsade på igen. Tänkte att ju äldre hon blir desto svårare blir det att få henne till folk (läs katt) igen?

Hem och fundera?

Den 22:a juli kom Skorpan hem till mig. Dom första dygnen tillbringade hon bakom spisen, i städskåpet och under badkaret. Hon skrek som en mistlur och lekte i smyg på nätterna.

Efter ett tag kunde man leka lite med henne. En dag när vi kom hem strök hon sig lite mot benen? Ytterligare några dagar senare var hon plötsligt tam när jag kom hem. För första gången fick jag klappa henne och kela. Omvändningen gick på två timmar när jag var ute och handlade. Sedan dess har det bara gått framåt, och gör fortfarande. Hon har nästan lärt sig att man inte får bitas och klösas, varken på människor eller möbler, man kan bära henne nu (helst på axeln) och ibland ligger hon till och med och kelar. Hon hjälper till med allt man gör och är otroligt verbal.

Hon har en väldig energi och har därigenom lyckats dela upp vännerna mina i två läger, dom som är fast övertygade om att hon är helt skogstokig och dom hon har charmat totalt. Mamma och pappa beter sig som om dom fått ett barnbarn.

Jag har fått egen familj!

/Johanna söderström