Nu har det gått 8 månader sen vi fick hem våra två första omplacerings missar Mysan (Marlyn Monroe) och Smulan (Norma Jean). Mysan var den som var modigast och kom ut från deras krypin under sängen redan efter ett par timmar, hon gick rakt ut i köket och satte sig och blängde på oss innan hon gick husesyn, när hon var klar kom hon ner och kröp tillbaka under sängen till Smulan. Smulan däremot var inte lika modig, hon smög sig ut efter tre dagar och gick då tätt intill sin mamma. Jag och Micke satt alldeles stilla och tysta på varsin stol och iaktog henne när hon strö runt väggarna i köket (trappan vågade hon sig inte uppför) efter en stund kom hon fram och nosade på mig och jag sa hej, då blev det fart, hon for som ett skollat troll in under sängen och där låg hon en bra stund innan hon vågade sticka ut huvudet.

Vi döpte om dem nästan på en gång och jag känner inga katter namnen mysan och smulan passar bättre på än dessa två.

När mysan väl vant sig vid att vi fanns i hennes direkta närhet och faktist var ganska bra att ha när det kliade på magen så började hon mysa med råge, vi fick inte hålla eller lyfta henne men hon strök sig runt våra ben och la sig mitt på golvet som en plattfisk och spann så golvet skakade, detta beteende har bara blivit värre i en positiv mening. Nu stutsar hon runt och hoppar upp mot händerna för att hinna få så många klappa som möjligt innan hon nuddar golvet och nu får vi tom lyfta henne korta stunder!!

Smulan litar inte riktigt på oss ännu, vi tror att hon har lite kort minne för ena sekunden är vi helt ok och nästa är vi farliga monster och då måste man gömma sig. Hon har precis börjat ta lite avstånd från sin mamma, (tidigare skrek hon så fort mamma försvann ur hennes synhåll) och det beror nog till stor del på Sixten.

Hon fick heta Smulan för hon går omkring och smular så enkelt är det, och då undrar du....hur kan en katt smula och mitt svar blir då, det vet man när man ser det men man kan inte förklara det med ord :-)

Efter ett par månader var det dags för första besöket hos veterinären, det gick inte så bra. Ingen av katterna var särskilt samarbetsvillig när det kom till transportburen, efter mycket om och men så fick veterinären komma hem till oss istället. Hon konstaterade två saker, våra katter var väldigt friska och de mådde bra men lite för bra, de vägde ganska mycket för mycket... hmmm.... Jaha det var bara att dra ner på godis och mat, jag behöver väl inte säga att vi inte var poppis under den här tiden och inte hjälpte det heller, ingen av kissarna gick ner.

Sen kom Sixten ...

Liten och tuff och otroligt charmig kisse som vi hämtade i slutet av Juni. När vi kom hem ställde vi buren med Sixten i och luckan stängd på golvet i köket och genast var Mysan där och nosade, det gick jätte bra så vi öppnade luckan och Sixten lullade ut, ja för han lullar han går inte :-) Mysan satt och tvättade sig men avbröt sig strax för att bara glo på det som kom lullandes mot henne, och hon tyckte det var jätte äckligt och sprang iväg. Efter en liten stund kom Smulan och hon blev jätte arg - hon spotta och fräste och levde rövare. Detta pågick i en vecka men sen gav de upp de insåg nog att det inte hjälpte att fräsa för katten var kvar.

Nu är de allra bästa vänner :-)

Sixten fann sig direkt och är ett riktigt monster, han far fram som en ångvält och är snabb som en vessla. Man kan skratta sig halft ihjäl när han hittar på hyss och han sätter verkligen fart på damerna. Han jagar dem upp och ner för trappan och brottas med dem och när de blir arga gömmer han sig bakom oss *Ler*

Sixten gillar att hålla handen när han ska sova, eller hålla om när det gäller någon av de andra kissarna. Om man inte kelar med honom när han ligger i knät så tar han resolut tag i ens hans och pressar den mot sin mage, och man kan nästan höra honom säga: du ska klappa på mig nu så det så :-)

En fördel med Sixten är att han är otroligt tillgiven, det gör att våra prinsessor vågar närma sig oss på ett annat sätt, de ser ju att vi inte gör honom illa trots att vi håller honom i famnen och då vågar de ligga nära nära och bli klapapde utan att vara på helspänn och ingen blir gladare än vi för detta gest av tillgivenhet för våra kissar har knallat rakt in i vårat liv och stulit våra hjärtan.

Tack för att ni finns!!!

Helena Levén