I aug förra året fick vi Findus, 7 år via Djurhjälpen. Han var en förvirrad men snäll - inte van vid så mycket...?- stor hankatt som enl utsago varit innekatt. Vi satte på honom sele för att vänja honom vid det farliga utelivet, och han ålade sig som sig bör, men med en fart som antydde att han varit med förr...

Han gick själv ut efter bara några dagar med stoltheten i behåll och med all rätt. Han är en sann champion! Problemet var bara att han skrek halva nätterna. I åtta månader, trots alla - och jag menar ALLA - försök att få honom lugn och glad. Till slut, med veterinärens goda råd i ryggen, sade vi, OK en kattkompis är sista utvägen. Blir inte Findus lyckligare av det finns det ingen utväg.

Så vi adopterade lilla Sigge, en av ungarna från Minnas kull. Stooor spänning, hur skulle detta gå. Sigge kom under påsken, liten, cremefärgad, kaxig och snäll på samma gång.

Findus fräste, men det dröjde inte mer än ett dygn så fick Sigge vara på nära håll. Efter två fick han sova på mindre än en decimeters håll. Efter tre hade Findus också adopterat Sigge, och nu är Findus som den värsta hönsmamma. Han pratar, förmanar, lyfter i nackskinnet, tvättar, slickar, sätter gränser, vaktar i trädgården.

Så nu får vi inte sova för att det kurras, "pratas", uppfostras, lekes, jagas, etc etc...- särskilt på nätterna - men vi är alla så lyckliga över denna transformation hos vår Findus, och också lilla Sigge som ääälskar oss alla! Och vi alla honom!

Bilder följer efter framkallning.


MVH Ulrika, Thomas och Sophie.