Currie & Candy kom hem till min pojkvän Andreas i oktober 2002. Han hade nyss flyttat hemifrån, och vi hade pratat lite om att han (eller vi, eftersom jag är där lika mycket som jag är hemma hos mamma & pappa) skulle skaffa katt.

Vi var och tittade på några kattungar som var nästan nyfödda på Värmdö kattpensionat, som kom ifrån det stall där jag rider. Samtidigt fanns där också en kattmamma med 3 ungar som hade hittats hemlösa på Ingarö. Mamman var tam men kattungarna var jätteskygga och fräste bara man kom i närheten. Andreas har alltid varit lite svag för sköldpaddsfärgade katter, och en av ungarna var sköldpaddsfärgad. Men dom var redan gamla nog att omplaceras utan sin mamma, och Andreas var inte säker på att han ville ha katter på en gång. Därför lät vi katt-planerna ligga på is ett tag. Men när sedan kattmamman hade fått ett hem, kom de tre skygga kattungarna till katthemmet i Vaxholm. Då såg jag dom varje vecka när jag var där och tog hand om katterna, och fick svårt att släppa tanken på att den lilla sköldpaddsfärgade skulle kunna få ett hem hos Andreas.

Jag försökte igen med Andreas, och frågade om han inte kunde tänka sig att vara jourhem till den lilla. Och det tyckte han lät bättre. Så jag ringde till Anna och vi bestämde att jag skulle komma nästa dag och hämta henne. Redan då hade Andreas & jag bestämt att den lilla skulle heta Currie. Jag hämtade henne tillsammans med en vuxen katt som var tam. Jag såg henne knappt, hon satt redan färdig i transportburen när jag kom. Men hon skulle följa med för att lilla Currie skulle få sällskap, och för att hon kanske skulle kunna hjälpa till att få Currie tam.

När vi kom hem till lägenheten släppte jag ut Currie i badrummet för att jag visste att hon var så otam, men jag ville visa henne var hennes toalett fanns. Det var inte så klokt, hon for direkt in under badkaret!

Till en början tyckte vi att den vuxna katten verkade ganska anonym. Naturligt så blev det att vi till en början koncentrerade oss mest på lilla Currie eftersom det var henne vi hade i åtanke att adoptera från början, och det var henne vi behövde jobba med eftersom hon var så rädd för människor. Den vuxna katten hade ett namn sedan innan, Tussan, men det gick så fort när jag var och hämtade dom så jag snappade aldrig upp vad hon hette, så vi kallade henne Candy. Jag vet inte riktigt vad hon har vart med om innan hon kom till Djurhjälpen. Det var en man som ringde och sa att han hade hittat 2 katter. Senare så visade det sig att han troligen ägde dom, eller kände de som ägde dom, men att dom antagligen hade tröttnat på dom.

Till en början var hon som de flesta katter är när dom inte känner dig. Ganska kelig, men sa ifrån när man klappade henne på magen. Nu har hon lärt känna oss och vi får klappa henne hur mycket vi vill. Hon är riktigt busfrö, och springer nästan på väggarna när hon får ett bus-ryck. (Brukar vara när man ska gå hemifrån på morgonen, eller när man går och lägger sig)

Nu när vi har lärt känna Candy så har vi upptäckt att hon har en helt underbar personlighet. Hon är inte alls som ”alla andra”.

Lilla Currie som satt under badkaret, blev kvar där ett helt dygn. Sen tyckte jag att skulle hon ligga någonstans och trycka så kunde hon väl ligga någonstans där hon inte blev kall och dyngsur varje gång någon duschade. Med mammas hjälp fick jag henne att springa ut i hallen, varefter vi ställde ut även kattlådan i hallen och stängde toadörren. Den natten låg hon under skohyllan i hallen. Nästa natt var den första jag inte skulle vara där, sedan katterna hade kommit. Då ringde Andreas mig mitt i natten och sa: ”Currie är i sängen, jag vågar inte röra mig!” Currie hade antagligen bekantat sig med Candy på dagen när vi inte var hemma, och såg henne nu som en ny mamma som hon var trygg hos.

Efter den natten har båda katterna sovit i sängen nästan varje natt, och Currie har gjort jättestora framsteg. Man fick börja klappa henne ganska snart efter att hon börjat sova i sängen, sen har det bara gått framåt. Nu är hon som vilken katt som helst när det bara är jag och Andreas hemma. Vi får klappa henne när som helst och lyfta henne. Och hon är jättelugn när man klipper hennes klor och tvättar hennes öron. Hon har också utvecklats till att inte bara vara tam, utan också väldigt kelig. När man ligger i sängen och hon märker att man är vaken så klättrar hon direkt upp och ska gosa, och så dreglar hon jättemycket...

Hon är dessutom ett riktigt litet bustroll precis som Candy, så dom passar jättebra ihop. Currie har tagit en av Andreas tofflor (föreställer Tiger i Nalle Puh) till lekkompis. Tofflan är jättebra eftersom den är ungefär lika stor som hon, och har huvud och svans, alltså går den att brottas med! Plus att hon pillar ner alla sina leksaksmöss i tofflan. Candys favoritlek är att leka ”målvakt”. Leken går ut på att hon sitter i dörrhålet till köket, och fångar torrfoder som matte kastar. Hur man än kastar, högt som lågt, så tar hon lyra med sina stora tassar, och så skickar hon vidare godisarna till Currie som far fram över golvet för att hinna äta upp alla...

Det enda som är synd är att ingen annan än jag och Andreas får se hur underbar och charmig Currie har blivit. Så fort hon hör rösten från någon annan människa, så springer hon och gömmer sig. Vi hoppas och tror att det kommer gå över med tiden eftersom hon inte är ett dugg rädd för oss, men vi låter det ta den tid det tar. Båda katterna verkar i alla fall trivas väldigt bra, och dom kunde inte ha fått en husse eller matte som kunnat älska dom mer än vad Andreas och jag gör.

Hälsningar från Elin, Andreas, Candy & Currie