Hur Mammis blev Smilla


Mammis hette hon, katten som låg på köksbordet i katthemmet och spann. Hon ville så tydligt bli klappad, och när man gjorde det, knep hon ihop ögonen på det mest bedårande sätt. Hon var hittekatt, sa de. Men hon måste ha haft ett gott hem nån gång, trodde jag, för hon verkade helt orädd. Brukar inte hittekatter vara skygga? Inte den här!
Runt om i katthemmet sprang kattungar omkring, både i och utanför burarna. De var hur söta som helst, en del skygga, en del kaxiga, en del bara keliga.

Men jag ville inte ha en kattunge. Jag ville inte ha en katt överhuvudtaget. Jag hade ju redan två. Räckte inte det? Men där låg Mammis och spann i köket, och hur det nu var återvände jag ständigt till henne under mitt besök. Till slut insåg jag fakta: Jag var fast.
- Henne vill jag ha, sa jag till Anna på katthemmet. Fast hon ska inte heta Mammis. Hon ska heta Smilla.

Så kom Smilla hem till mig och mina två katter, Ramses och Mio. Inte det minsta skygg var hon, utan gjorde sig genast hemmastadd. Redan efter en halvtimme låg hon i min favoritfåtölj och spann och tvättade sig. Efter en timme låg hon i min famn och spann och buffade och slickade mina fingrar.

Däremot var hon inte lika förtjust i mina andra katter. Dem fräste hon åt. ”Från och med nu är det jag som bestämmer”, tycktes hon säga. Katterna har fortsatt att bevaka varandra och konkurrera om min gunst. Ibland fräser de till rätt ordentligt, men de har aldrig gått längre än så. Jag tror att de håller på med att hitta sin plats, i förhållande till mig och till varandra. Och jag hoppas att de snart ska kunna acceptera varandra fullt ut. För Smilla är en helt underbar katt som jag aldrig vill släppa. Och grabbarna har sen länge sina egna platser i mitt hjärta.

Själv har jag upptäckt att tre katter går precis lika bra att ha som två. Särskilt när alla tre är så tillgivna, gosiga och (relativt) lugna!


Hälsningar

Kait Bessing
Stockholm


<<< Tillbaka