Vem kunde ana att det bodde en super kelig kurrmaskin bakom den skygga fasaden!

Han är fortfarande lite skygg men nu ligger han i soffan när vi tittar på tv på kvällarna och börjar man klappa och klia på honom får man aldrig sluta, han blir helt galen och kråmar sig! Jätteskönt att se att hann också har börjat "ta plats", när han ligger i soffan ligger han inte hopkurad utan sträcker ut sig och visar att han finns.

Vi har inte direkt sett att han leker med dom andra men han sover tillsammans med dom. Han har dock börjat leka med oss om vi aktiverar honom. Kattluckan och möjligheten att gå ut verkar han finna helt underbar, han är aldrig ute länge men han går ut flera gånger om dagen. När han ska in igen kan det vara lite problem om vi rör oss för mycket, han vill gärna att vi står/sitter still när han ska passera men det är nog bara en tidsfråga innan han förstår att det bara är vi som är där inne. Otroligt nog har han lite lättare för att jag rör mig än att husse gör det, antingen beror det på att jag inte är lika "stor" eler så beror det på att det ofta finns en liten bit leverpastej i min hand....

Det känns så skönt att vi har kunnat ge honom ett liv och en trygghet, och jag tycker verkligen att han är ett bevis på att man inte ska ge upp på svåra katter, har man tålamod får man snart en stor belöning!

Hälsningar

Susanne