Fia, en sköldpaddsfärgad honkatt, var cirka ett år när hon kom till mig en sen fredag eftermiddag i början av september 2003. Det var knappt att jag hade fått hälsa på henne när jag såg henne uppe på en hylla på Djurhjälpen i Vaxholm. Hon hade ett sött litet ansikte och en vackert tecknad päls, men var mycket, mycket rädd. Första dygnen låg hon under min säng och hade sin låda, mat och vatten där, och visade sig i övrigt knappast.

Fia hade hittats på Kungsholmen i en kattkoloni, då hon bara var kattunge. Hon hade därefter haft ett hem, men återlämnats ganska snart till Djurhjälpen; ännu mera skygg än tidigare. Jag ville ändå ge henne och min andra katt Frans, som också varit hemlös, en chans att få sällskap av varandra när jag arbetade på dagarna.

I samma kvarter som jag, bor Ann. Hon var en av dem som varit med och fångat Fia. Det visste jag inte då jag tog hand om Fia. Men världen är liten! Genom Ann fick jag veta Fias bakgrund.

Första dygnen vistades Fia som sagt i mitt sovrum med stängd dörr. Frans fann sig i att bli utestängd. Han är, trots sin historia, en trygg, vänlig och ”social” katt. Senare fick Fia tillgång till hela lägenheten. Fia blev genast stormförtjust i Frans och tydde sig till honom. Det är hon alltjämt, och trycker sig tätt intill honom när hon får, men håller sig ibland undan. Frans visar att han tycker att Fia ibland är jobbig när hon springer runt honom. Han viftar bort henne med tassen och värjer sig när hon blir alltför närgången, men är i det stora en ganska ”cool” katt. En dag låg de i alla fall bredvid varandra. Frans slickade henne i ansiktet och i öronen. Nu visade det sig att Fia hade öronskabb. Han ville väl hjälpa henne att få bort de små odjuren! Kanske var det ett accepterande från hans sida? Här på bilden tycks de ändå trivas tillsammans - Fia till vänster och Frans till höger.

I början var Fia helt ointresserad av mig. Det var som sagt Frans som gällde. Hon sprang undan så fort jag kom. Om jag hade gäster, visade hon sig inte alls. Problemet med öron-skabben var dock att jag måste smörja in henne med en salva ett par gånger om dagen i ca en veckas tid. Veterinären på djursjukhuset tog sig emellertid tid att visa mig hur jag skulle hålla Fia – i ena örat och utan att hon kände sig fångad. Det fungerade och under de gånger jag hade henne i mitt knä fick jag tillfälle att känna hennes mjuka, täta päls.

Sedan hände något dramatiskt.
På somrarna vistas jag på Öland, där jag har en sommarstuga. Där är Frans utekatt, men för Fias del är det inte tänkbart att ens låta henne gå i sele, allra minst släppa ut henne. Hon har sin trygghet i Frans och i huset. Första natten på landet var hon mycket orolig, men det gick över. En dag hände det som inte skulle hända. Fia sprang ut genom dörren, då Frans kom tillbaka från ett av sina nattliga äventyr. Sedan såg jag inte en skymt av Fia. Jag var mycket orolig över vad som skulle kunna hända henne. Hon hade sele på sig och jag var rädd att hon skulle fastna någonstans, eller att hon skulle träffa på någon räv eller så. Skulle jag överhuvudtaget få se henne igen?

Jag gick naturligtvis ut för att leta efter henne. Men hur skulle jag fånga henne? Jag letade i över en vecka, framkallade bilder på Fia, scannade och kopierade dem, satte upp dem på olika ställen i hopp om att någon skulle hitta henne. Då fick jag råd av Ann att sätta ut mat på 3-4 olika ställen en bit från huset. På morgonen hade någon ätit upp maten från ett av faten. På kvällen satte jag mig en bit därifrån med ny mat för att se vem som skulle komma. Det var en katt, men i skymningen kunde jag inte se om det var Fia. Nästa kväll gjorde jag likadant. Då såg jag att det var Fia. Det var en glädjestund! Ytterligare nästa kväll gick jag fram till henne med fatet. Till saken hör att Fia är enormt förtjust in nästan alla slags mat. En riktig gourmand! Hon är då så nära mig att jag kan ta henne. Jag vet att jag inte ska fånga henne, men gör det i alla fall. Men naturligtvis, det misslyckas. Fia blir desperat och lyckas krångla sig hur halva selet, dvs. det band som sitter runt magen. Kvar är bandet runt halsen. Den andra hälften släpar i marken. Nu är saken mycket värre! Jag sover knappt under natten. Under dagen söker jag efter Fia, i buskagen, i kanalen och i träden. Om hon fastnat måste jag få syn på henne!

Ann råder mig att hitta en kattfälla att sätta ut. Via kommunen får jag kontakt med en skyddsjägmästare, som har en grävlingbur, men som också används för att fånga katter som rymt eller är sjuka. Vi sätter ut nätfällan, som har luckor på var sida. Under hyllan i mitten placerar jag ett burklock med tonfisk och hänger en strömming från taket i buren. Meningen är att hon ska trampa på hyllan för att utlösa låsanordningen så att luckorna fälls igen. Men Fia är en smart katt. Hon sticker in tassen mellan gallren och fångar strömmingen – utifrån! Nästa kväll lägger jag en duk över burens mittparti där strömmingen hänger och placerar ett burklock med tonfisk inne i buren. Då tar hon burklocket i munnen och föser ut det ur buren och sätter sig utanför buren och äter. Därefter går hon in och tar strömmingen utan att trampa på hyllan! Kvällen därefter fäster vi strömmingen i låsanordningen och då har Fia inte en chans. Luckorna slår igen. Den stunden går inte att beskriva! Vilken enorm glädje och lättnad! Ett lyckligt slut efter två veckors ansträngningar. Fia jamar och stångar sig mot luckan, men vi bär in henne fort. Över buren har vi lagt en filt.

När vi kommer upp på loftet, släpper vi ut Fia. Frans är lite aggressiv och jagar iväg henne. Fia tyr sig till mig istället och är väldigt kärvänlig. Hon stryker sig mot mig och sätter sig i mitt knä. Hon låter mig ta bort fästingar, varav en sitter i örat. Det måste ju ändå kännas lite när jag rycker bort den otäckingen. Jag får också ta av selet. Det är som om hon säger till mig – ”jag är glad att jag är tillbaka, det här är mitt hem”.

Sen funderar jag över Frans beteende. Han verkade ju inte särskilt förtjust över Fias hem-komst. Antagligen var det så att Frans inte ”tillät” Fia att närma sig huset. Det naturliga hade ju ändå varit att Fia självmant letat sig tillbaka. Men Frans bevakade nog sitt revir! Jag tror också att Fia var förvirrad och otrygg därute.

Det jag lärde mig var att inte börja med att sätta ut en bur. Katter som Fia har kanske tidigare blivit tillfångatagna och är därför rädda för burar. Därför ska man börja med att sätta ut mat på lite olika ställen runt om några kvällar i rad så att de blir hemtamna och känner sig trygga. Därefter kan man sätta ut en bur med mat i.

Numera är Fia en mycket mer trygg katt, även om hon fortfarande har kvar sin skygghet och rädsla för oväntade och plötsliga händelser. Det kommer hon nog aldrig över. Hon är ju ändå född vild. Men det är alltid hon som kommer emot mig, när jag kommer hem. Hon lägger huvudet på sned och buffar mot mig. På nätterna ligger hon ibland på min huvud-kudde och jag får också ta upp henne i famnen. Hon vågar nu till och med klättra upp på ”hönsbrädan” som jag har på balkongen och som tidigare varit Frans ”revir”. Frans och Fia ”bråkar” ibland, men jag är övertygad om att de också har sällskap av varandra.

Tack till Ann och Djurhjälpen!

Berättat av Cecilia, Frans och Fias matte.