|
|
|
Vill skicka en hälsning och berätta lite om vår Anton. Han har bott hos mig, (numera oss - husse är lycklig över att få världens finaste pojkar "på köpet" och Anton tackar ja till all ompyssling han kan få från alla håll) sedan år 2003.  Anton är en riktigt glupsk myspojke, mjukast av alla och snällast av alla. Enda gångerna han visar prov på humör är när han lyckas sno åt sig en bit fisk, grönsak eller potatis från våra middagstallrikar - då morrar han dovt så fort något "syskon" kommer i närheten, för att visa att ingen tar hans krubb ostraffat. Dessemellan blir det lightmat för hans del, men han älskar den lika mycket som annat ätbart och klagar aldrig.  Anton har blivit mellansyskon i en skara av tre pojkar, och har ibland akuthemskatter från olika föreningar att samsas med för kortare eller längre perioder. Det har fungerat superbra. En skygg flicka som bott här länge är alldeles betagen av Antons skönhet och trygghet, hon vilar tätt intill honom när han är hemma dagtid, stryker sig mot honom och pussar honom på huvudet när hon kommer åt. Anton tar det hela med ro, verkar tycka att det är alldeles självklart att alla ska avguda honom (vilket han förstås har rätt i).  Det tog tre år, men efter en sommar på landet med musfångning och fiskgrillning i det gröna lärde han sig (tillsammans med lillebror) att det kan vara spännande att vara ute. Nu går han ofta ut på morgonen och kommer hem på eftermiddagen, och väl hemma kan man höra honom ligga och spinna förnöjt från olika hörn av lägenheten - när det inte blir soffan för hela familjen förstås, då är Anton den förste att infinna sig. De flesta nätter kommer han smygande, när lamporna släckts. Tassar fram till oss och lägger sig i min famn eller mellan oss, med sin luffsiga lilla (?) kropp under täcket och hakan vilandes mot min kind eller arm, och spinner tills andningen blir tyngre och han somnar. (Behöver jag berätta att ingen av oss människor har svårt att sova då?)  Skickar med några bilder på Anton, som avspeglar hans personlighet. Dvs trött och gossugen ;). Ingen busig, lekfull och sprallig kisse här inte. Han är Myskungen. Som en nallebjörn som intagit vårt hem. Alltid mjuk, alltid trygg, aldrig mera gömd i garderoben som de första månaderna. T.o.m. gäster får äran att hälsa på honom. (Ok, det känns väl bäst att sitta under badkaret när dammsugaren åker fram, vilket på gott och ont inte händer alltför ofta ;)) Ett obeskrivligt stort tack till Dig som såg (o matade?) Anton efter en förmodad lång tid som hemlös - i Pontonjärparken på Kungsholmen enl uppgifter, och till Dig eller Er som lyckades fånga in honom. Vi vet inte vilka Du/Ni är, men vi är evigt tacksamma.  /Anton m kattsyskon, stolta "föräldrar" Annika o Peder. |
<<< Tillbaka |