|
|
| Här kommer ett brev från gulliga, roliga och numera superkeliga buskatten Emil Nu har Emil bott hos mig i ett år och det är så roligt att den ängsliga men nyfikna lille killen nu har blivit en kelgris som man får klia på magen, och som gärna ligger i knäet och spinner. Emil är en väldigt personlig katt, han pratar mycket både för sig själv och med oss andra, med en massa olika jamljud. När han kom vågade han inte komma i närheten av mig, om jag kom för nära hans stol så bara gled han ner och satte sig på säkert avstånd. Han tittade storögt på när jag gosade med stora snälla coola katten Simon. Emil följde Simon i hasorna i början, han gick tätt, tätt intill honom och vek svansen över hans rygg precis som om han kramade honom med svansen. Simon var måttligt road av Emil men har aldrig varit elak mot honom. Han bara fräste och slog lätt med tassen så att han skulle veta sin plats. Men Emil verkade helt oberörd och har bara fortsatt att följa efter Simon och försöka leka med honom. Numera har han även börjat utmana honom lite, sitter och jamar mittemot och rätt vad det är kastar han sig över honom för en brottningsmatch. Redan första natten sov Emil vid min fotända i sängen. Det gällde att ligga blickstilla för om jag rörde tårna så störtade han ner på golvet, men strax var han tillbaka igen… Första dagarna låg han mest under sängen, när han inte kollade vad Simon gjorde. Efter ett par dagar låg han på sängen istället och jag kunde sakta närma mig och försiktigt klappa på en tass och sedan lite under hakan. Sedan gick det ganska fort till att få klappa mage och rygg och nu slänger han sig på golvet med magen upp för att få bli kliad. Trots att Emil varit rädd har han aldrig rivit eller bitit mig, han har bara smitit iväg på säkert avstånd. Jag hade problem med att få in Emil i en transportbur i början eftersom jag inte ville tvinga honom och göra honom mera rädd. Men det löste sig när jag köpte den största kattburen jag kunde hitta och började servera maten där inne. Då kan man bara försiktigt stänga när Emil är inne och äter och han verkar mest bli förvånad. I sommar har även Emil fått vara ute när vi varit på landet i flera veckor. I början var det jätteläskigt med alla ljud, men efterhand så tyckte han det var jättekul att vara ute. Jag är så glad att jag valde just Emil! Jag kan verkligen rekommendera andra att ta hand om en lite rädd katt, det är helt fantastiskt att en katt som varit vild i ett halvår kan bli en kelgris, trots allt man läser om att de måste träffa människor de första veckorna annars blir de aldrig tama….. Alla solskenshistorier man kan läsa om på djurhjälpens hemsida visar ju på att de visst kan bli tama. Och gemensamt verkar vara att när de väl blir det så blir de jättegosiga!!  *Emil & Simon  *Väntar på räkor..  *Sover på elementet  *Emil sorterar sopor |
<<< Tillbaka |